Test: Olympus OM-D E-M5 Mark III – en snabb rackare för alla

Nära fem år har nu gått sedan Olympus lanserade sin andra version, Mark II, av sin mellansegmentskamera E-M5. Och fem år är ändå hyfsat lång tid när det gäller utvecklingen för just kameror och dess teknik. Jämfört med den direkta modellföregångaren Mark II har 4K-film tågat in, liksom den större bufferten, i detta exempel från 16 bilder i råformat till hela 150 bilder i serie.

Sensorn på 20,4 megapixel är samma som i flaggskeppet E-M1X, vilket vittnar om riktigt bra bilder direkt ur kameran. Samma sak gäller fokussystemet, med sina 121 korsformade AF-punkter i en hybrid-autofokus –alltså både kontrastdetekterande och fasdetekterande punkter för autofokus.

Smidigare design

När man jämför Mark III med föregångaren Mark II hittar man direkt några skillnader i designen, förutom baksidan som är sig lik. Tumgreppet har blivit tydligare och kraftigare, och en ISO-knapp har hamnat ovanpå just den utbuktningen.

HDR-knappen och skärmknappen har trollats bort, och på dess plats hittar vi nu programvalsratten som flyttats över från vänstersidan till höger. På vänster sida hittar vi nu istället knappen för bildtagning samt skärmen. Justeringarna är enligt mig helt klart en förbättring i smidighet när man använder kameran och jag upplever den som snabbanvänd när jag vill göra ändringar av exempelvis ISO eller byta över till seriebildstagning. Ändringarna har också gjort att den nu blivit mer lik E-M1 Mark II.

Snabb och snabbare

Olympus har också alltid varit bra på att få kameran att kännas snabb. E-M5 Mark III är så klart inget undantag, utan den röjer på obehindrat när man utsätter den för både hårda utmaningar och snabba justeringar. Just att det flödet bara flyter är viktigt för själva upplevelsen, och här har Olympus verkligen lyckats bra.

Till snabbheten hör även seriebildstagningen som når upp i 10 bilder per sekund med följande autofokus och elektronisk slutare.

Autofokusen är för övrigt riktigt snabb och, ja faktiskt, grym. Även här imponeras jag över hur snabbt och säkert kameran faktiskt sätter fokus och levererar, gång på gång. Och vill man verkligen optimera AF-inställningarna så kan man justera en hel drös parametrar för att få full kontroll.

Vid följande autofokus är det kanske inte lika grym, men ändå riktigt bra, och dessutom finns en fungerande autofokus både när det gäller ansikts- och ögonigenkänning. Dessa skulle däremot kunna utvecklas ytterligare – nu måste man välja i menyn vilket öga som ska väljas och det går inte att växla mellan olika ansikten genom knapptryckningar, vilket gör att det är pekskärmen som gäller.

Bildstabiliseringen ska kompensera för upp till 5,5 EV-steg i bara huset, och upp till 6,5 EV med objektiv som även har detta inbyggt. Resultatet är riktigt bra, och precis som vi tidigare påtalat – Olympus kan verkligen det här med bildstabilisering. Både stillbild och video ger ett riktigt bra bildstabiliserat resultat, och att handhållet kunna fotografera sekundlånga slutartider och ändå få en skarp bild är imponerande.

Kameran har dessutom en hel del intressanta funktioner: för den som gillar att måla med ljus så finns läget »live-composition«, en funktion som gjort Olympus kameror lite av ett favoritmärke hos lightpainting-rörelsen.

Helt okej för video

Video i 4K var en av de delar jag nämnde som en ny funktion mot Mark II. Men funktionaliteten finns så klart redan i de övre modellerna, E-M1 Mark II och E-M1X. Här imponerar Cinema 4K-läget i 24p, som skyfflar data i upp till 237 megabit.

Kameran har däremot inga möjligheter till Log-profil som de övre modellerna E-M1 Mark II och E-M1X, men tillagt är möjligheten att filma i en så kallat platt profil för att kunna redigera filmen i efterbehandlingen.

Som tidigare nämnt så fungerar bildstabiliseringen riktigt bra även för film, genom att flytta bilden på sensorytan. Dessutom är pekskärmen riktigt smidigt att använda för omfokusering vid just filmning – men tyvärr saknar E-M5 Mark III hörlursuttag.

Bildkvalitet

I och med att E-M5 Mark III har utrustats med samma sensor som E-M1 Mark II och E-M1X, så innebär det att det dynamiska omfånget är finfint, och också ger snarlikt resultat – alltså riktigt bra bland micro four thirds-sensorerna.

JPG-bilderna som kommer ur Olympus kameror har alltid varit av riktigt bra kvalitet, och självklart är E-M5 Mark III inget undantag. Både färger och brusprestanda är riktigt bra, och vissa JPG-bilder jag tagit under min testperiod kan nära på se helt färdigredigerade ut om man lägger tid på att justera bildinställningarna som man vill ha dom.

Kameran har också ett 80-megapixelsläge via sensorskiftning som ger fördelar med minskat brus och högre upplösning. Resultatet med den funktionen blir också riktigt bra, men kräver stativ.

Också filmer ur E-M5 Mark III ser ut som de hos E-M1 Mark II, med fin skärpa. Men bäst detaljåtergivning blir det när man filmar i cinema 4K-läget, alltså inte i det klassiska 16:9-formatet. Totalt sett blir filmerna riktigt bra direkt ur kameran.

Slutsats

Laddning med USB, IPX1-specificerad vädertätning, inbyggd råformatskonverterare, högupplöst bildläge, grym bildstabilisering, video i 4K, grym JPG-kvalitet direkt ur kameran och finfina kontroller och hantering.

Ja, den positiva sidan hos E-M5 Mark III är stark, och det är svårt att hitta några direkta nackdelar. Olympus har än en gång, precis som med Mark II jämfört med Mark I, lyft denna tredje version ännu ett snäpp uppåt med ett arv från de högre modellerna.

Med en bildkvalitet bland de bästa i MFT-segmentet har Olympus skapat en kompakt kamera som fungerar perfekt att ha med på resan eller äventyret, och som klarar av flera av de utmaningar de utsätts för.

Autofokusen går helt klart att utveckla ytterligare, liksom vissa möjligheter till kontroller som inte känns helt optimala, men i det stora hela är kameran riktigt bra på många vis, framförallt med hänseende till hur det kompakta kamerahuset presterar.