Test: Panasonic GX9 – system i kompakt format

Föregångaren till GX9, det vill säga Panasonic GX8, var något större än GX9. Men jag skulle säga att Panasonic med GX9 använder en storlek som är bättre. Idén att ha en kamera utan ordentligt grepp och med sökaren uppe till vänster handlar just om att få ner storleken. Då blir det liksom bakvänt att ha en modell som sväller ut mer än den behöver.

Samtidigt finns det en minsta möjlig storlek innan kameran blir oanvändbar för den målgrupp som vill ha en kamera med reglage och egenskaper värdiga en system­kamera. Jag tänker först och främst på sökare och inställningshjul för både tumme och pekfinger. Sedan behövs någon form av grepp för högerhandens fingrar, vid tummen och på fram­sidan. Slutligen behövs det ett gäng knappar för att funktioner ska vara tillgängliga utan omvägen via menyn.

Allt detta stämmer in på GX9, även om greppet är i minsta laget, speciellt då det inte är gummerat. Det går att köpa till ett grepp som man skruvar på. Jag vill nog gärna behålla känslan av att kameran är så liten som möjligt och inte sätta på extra tillbehör. Den ständiga frågan är förstås vad som är »så liten som möjligt« just för dig. Jag saknar nämligen en ögonmussla till GX9 så mycket att det tillbehöret borde vara obligatoriskt.

Anpassningsbar

Tre av kamerans tolv knappar går att byta funktion på. Då har man sextio olika alternativ för vad som ska hända när man trycker på knappen. Det finns även bra möjligheter att anpassa hur kameran ska fungera. Jag vill till exempel alltid att skärmen ska visa bilden med rätt ljusstyrka vid manuell exponering. Snabbt åtgärdat med inställningen »alltid förhandsvisning«.

Alla mekaniska reglage som inte är låsbara innebär en risk eftersom de kan byta läge när kameran är avstängd. GX9 har tre stycken, utöver på- och av-reglaget. Det är programlägesväljare, exponeringskompensation och ett val för fokuseringen (låsbar/kontinuerlig/manuell). Det enda av dessa som jag upplever att jag kommer åt och ändrar på är exponeringskompensationen, men det reglaget kan jag avaktivera. Bra!

Störande detalj

Ett störande moment uppstår om jag granskar en bild genom att titta i sökaren, och zoomar in. Tar jag då ögat från sökaren tänds i stället skärmen. Då tappas inzoomningen och hela bilden visas istället. Att använda sökaren till att titta på bilder kanske verkar lite omständigt, men fördelen överväger. För att bilden på skärmen ska visas med samma bredd som i sökaren måste skärmen vara närmare än tio centimeter från ögat. Orimligt alltså.

En gissning är att anledningen till detta eventuella strul med inzoomningen är att skärm och sökare har olika proportion. Skärmen har 3:2 och sökaren 16:9. Vid normal fotografering med 4:3-proportion används således endast 75 procent av sökarens yta. Det innebär faktiskt inte att sökaren är fånigt liten för 4:3-bilder, utan det är istället så att sökaren nästan är för bred för 16:9-bilder. Dels får jag låta ögat vandra för att titta i vänstra respektive högra bildkanten, dels måste ögat vara helt tryckt mot sökaren för att hela bredden ska synas.

För att man inte ska bli besviken kan det vara klokt att själv bedöma sökaren innan man köper kameran. Trots att sökaren i sig är perfekt skarp så kan jag inte få samma, som jag upplever det, »bekväma skärpa« som jag får i andra sökare. Det oavsett dioptriinställning. Det är samma sökare i Panasonic GX80, men en bättre variant i till exempel GH5.

Nya funktioner

En ny funktion jag testade var att låta kameran utföra en filmpanorering. Spannet är inte så stort, bara dubbla bildvinkeln, så nyttan är nog rätt liten. Finessen är att jämnheten i panoreringen blir perfekt. Det hela handlar om att plocka utsnittet 1080 x 1920 pixlar (FHD) ur 2160 x 3840 (UHD, 4K). Det ryms precis två FHD-bilder bredvid varandra i en UHD-bild.

Utöver vald start- och slutposition (och även zoom) för panoreringen, inom UHD-bilden, så kan man ställa in tiden för panoreringen till tjugo eller fyrtio sekunder. Alla som panorerat film på fri hand någon gång vet att hur långsamt man än gör det är det inte tillräckligt långsamt. Att dessutom få det jämnt är förstås helt omöjligt.

En annan ny funktion kallas sekvenskomposition. Med kameran helt fixerad an-vänder man 4K-fotofunktionen för att fånga något som flyttar på sig. Efter att man valt några olika positioner i händelsen får man en bild där det rörliga föremålet visas flera gånger om. En sekvens illustrerad i en och samma bild.

Jämfört med GX80

Detta att GX9 är något mindre än sin föregångare GX8 innebär att den är snarlik GX80. Ett något förbättrat tumgrepp, två extra reglage och en vinklingsbar sökare är det som syns till det yttre. På insidan hittar vi olika sensorer. Fler pixlar är i princip alltid bättre, men tjugo megapixel i GX9 mot sexton i GX80 är en skillnad som är så liten att den sällan syns. De presterar lika gällande brus, både vid hög känslighet och i djupa skuggor på låg känslighet.

En mer tydlig skillnad är att GX9 beskär 4K-film mer än GX80. Beskärningen motsvarar att man zoomar in från 12 mm till 15 mm med GX9 och ungefär hälften så mycket med GX80. En annan tydlig skillnad är att GX9 är tystare än GX80. Det hörs ett sus från båda när de är igång, men medan det på GX80 är påtagligt så hör jag det knappt från GX9.

Slutsats

Om man gillar idén med en mindre system­kamera är Panasonic GX9 ett bra val. Den har allt man kan förvänta sig av en kamera i den här prisklassen. Jag tycker det är förnuftigt av Panasonic att göra modellen mer lik GX80 än GX8. En naturlig följd av detta skulle kunna vara att det inte dyker upp någon GX90, något jag i så fall inte skulle sakna.