Test: Panasonic LX7 - en vass spelare

Personligen har jag alltid varit lite skeptisk mot dessa avancerade kompakter, de har sällan haft de största fördelarna med systemkameror och oftast har de dragits nackdelarna med kompaktkamerorna. Så det skall erkännas att det var med viss skepticism jag plockade upp Panasonics LX7 för en närmare titt. Dock krävdes det inte många klick förrän jag skulle börja inse att kameratillverkarna nu börjat hitta rätt i sin önskan att locka de kräsna systemkamerakunderna till den här kameraklassen.

Sensorn är ny i LX7, istället för en 10,1 megapixels ccd sitter det nu en MOS-sensor i kameran, upplösningen är den samma men filmegenskaperna blir förbättrade i och med sensortypsbytet. Storleken på sensorn har gått från 1/1,63 till 1/1,7 tum, så den är något större i den nya LX7.

Nytt objektiv

Den mest användbara förändringen är det nya objektivet. Redan föregångaren LX5 var ljusstark med en maximalbländare på 2,0 när de närmaste konkurrenterna låg på 2,8. Nu har Panasonic stoppat in Leicaoptik med största bländare på 1,4 i vidvinkelläget och 2,3 i teleläget. Även brännvidden är väldigt användbar, från 24mm till 90mm. Fördelen med det ljusstarka objektivet är att man sällan behöver tvinga sig upp på de högre ISO- värdena för att få vettiga slutartider. Samtidigt som man kan kombinera 90mm brännvidd med bländare 2,3 och få bra oskärpa i porträtt. Objektivet används även för att göra tre olika justeringar. Den första känns ganska naturlig, nämligen bländarinställningen. Om man använder M eller A-läget på kameran så sköts bländarinställningen med hjälp av en bländarring på objektivet. För alla som i vanliga fall använder en systemkamera känns det väldigt naturligt att justera saker på objektivet, bländarändringar går mkt snabbare så här än om man ska in och ratta i någon snabbmeny eller liknande. Man skulle ha kunnat använda inmatningshjulet, men med hjälp av bländarringen så känner man direkt när man är i ändlägena och kan lägg välja den bländare som passar just då. Utöver det så väljer man även bildformat med ett reglage på objektivets ovansida, du kan välja mellan 1:1, 4:3, 3:2 och 16:9. Det är kul med möjligheten till variation även om jag som systemkameraanvändare oftast lät reglaget stå på 3:2 eftersom det är det jag är van vid. Den tredje funktionen som går att reglera via objektivet, den här gången med en liten spak på den vänstra sidan, är fokusläge. Man kan välja mellan vanlig autofokus, makro eller manuell fokus. Värt att säga är att makroläget fungerar på alla avstånd men blir då väldigt långsamt jämfört med den annars snabba autofokusen.

Blända ner mer

Innan jag säger att det här är en av de bästa avancerade kompaktkameror jag testat hittills tänkte jag nämna några av de saker är lite av en vagel i ögat på en annars mycket klarsynt kamera. Bland annat tycker jag att det är synd att det inte går att blända ner längre än till 8. Vid flera tillfällen saknade jag möjligheten att använda lite längre slutartider i fullt dagsljus, att kunna blända ner till i alla fall 16 hade varit en trevlig bonus. Allt man vill kunna ändra snabbt är möjligt, men jag hade gärna sett att exponeringskompensationen hade haft en egen snabbknapp. Som det är nu måste jag in i Q-menyn och knappa mig in där, det är inte jättejobbigt eftersom exponeringskompensationen är det första läget man hamnar i, men det hade ändå varit bra med en separat knapp. Speciellt eftersom jag märker att jag oftast använder kameran med ungefär -2/3 inknappat. Annars bränner den gärna ut högdagrarna när motivet innehåller hög kontrast.

Rätt storlek

Utöver dessa mindre detaljer tycker jag att det är en mycket trevlig kamera. Storleken är perfekt får något i den här klassen. Istället för alternativen hos Canon och Nikon, som är betydligt större, går den här ner utan några problem i fickan eller i handen. Till exempel använde jag den för att dokumentera medan jag sprang halva Lidingöloppet, utan att jag kände att den var tung eller i vägen en enda gång.

Sammanfattning

De stora behållningarna med Panasonic LX7 är storleken och ljusstyrkan. Bildkvaliteten är riktigt fin och skärpan är bra även vid full upplösning. Det finns även en blixtsko som gör att man kan koppla på diverse tillbehör, jag testade även att sätta dit en radiosändare för att fjärrstyra några externa blixtar. För porträtt fungerar det utmärkt i kombination med en stor bländare och teleläget på objektivet.

Kameran är perfekt för den som hittills inte tyckt att de avancerade kompakterna varit tillräckligt ljusstarka eller tillräckligt smidiga, Panasonic LX7 är både och.