TEST: Tamron 18–400mm f/3,5–6,3 Di II VC – störst omfång just nu

Tamron har med objektivet 18-400/3,5-6,3 det hittills största zoomomfånget (22x) i ett objektiv till en systemkamera. Det är konstruerat för sensorer med den så kallade aps-c-storleken (ca 18x24 mm). Det går att hitta större zoomomfång om man tittar på kameror med mindre sensorer och ett fast monterat objektiv. Det kan vara värt att tänka på, särskilt eftersom en del av dem kostar mindre än vad Tamron-objektivet kostar.

Som alltid gäller att en större sensor ger förutsättningar för en bättre bildkvalitet, men vill man till fullo utnyttja bildkvaliteten i sin fina systemkamera så använder man inte ett så här extremt zoomobjektiv. Som alltid i dessa prylval handlar det om att finna en balans mellan inköpspris, smidig transport, smidig användning och den resulterande bildkvaliteten.

Kompaktkameror med extrema zoomomfång upp mot 50x finns enbart med så pass små sensorer (och därmed dålig bildkvalitet) att det ska vara väldigt viktigt med minsta möjliga storlek och vikt för att dessa ska vara ett alternativ. Går man upp ett snäpp i sensorstorlek och ett stort steg i pris, kan man hitta Sony RX10 III. Den har ett zoomomfång snarlikt Tamron-objektivet. Räknat i brännvidd för småbildsformatet har man 24-600 mm med RX10 III och 27-600 med Tamron.

Skärpan jämfört med Sony RX10 III

Då Sony RX10 III har ett erkänt skarpt och bra objektiv så tänkte jag att en jämförelse med den skulle bli en tuff match för Tamron-objektivet. Objektivet fick sitta på en Nikon D7500 och därmed var upplösningen i det närmaste identisk med kring tjugo megapixel.

När det gäller att jämföra objektiv kan det bli rörigt med olika egenskaper som visar sig i olika lägen och skärpeskillnader som är så små att de bara syns vid en direkt jämförelse och därmed inte har någon nämnvärd betydelse.

Jag gjorde det enkelt för mig och fotade ett utsiktsmotiv vid samma tillfälle med båda kamerorna. Till min förvåning visade sig Nikon D7500/Tamron matcha Sony RX10 III riktigt bra. På flera brännvidder var Tamron-objektivet även något skarpare. Värt att tänka på är att man alltid bör blända ner 18 mm-brännvidden till f/5,6. På övriga brännvidder är det inte samma stora skillnad när man bländar ner ett steg.

Den mest påtagliga skillnaden mellan mina två jämförelseobjekt var tydliga färgkonturer med Tamron-objektivet på längsta teleläget. Dessa uppstår på grund av en överstrålning åt ena hållet kring ljusa detaljer. Överstrålningen uppstår endast i den blå kanalen och därmed blir det ett färgfel i bilden.

Även Sony-objektivet har detta fel, fast i mindre mängd, men framför allt så korrigerar Sony-kameran sina jpeg-bilder så att färgfelet försvinner. Detta kan naturligt nog inte Nikon-kameran klara av eftersom den inte känner till Tamron-objektivets egenskaper.

Genom att fotografera med råformat och utföra korrigeringen efteråt blir felet närapå försumbart. Det går att se att inte allt försvinner överallt, men där det syns tydligt och därmed är ett stort problem, där försvinner det när jag använder Adobe Camera Raw.

En typ av objektivfel som däremot alltid går att korrigera är distorsion. Det förutsatt att man tillåter en marginell beskärning av sin bild. Tamron-objektivet har en måsvingeformad distorsion på vidvinkelläget. Denna distorsion förändras efter bara en kort inzoomning till att bli kuddformad på resten av zoomomfånget. Först kraftig, sedan avtagande till måttlig på längsta teleläget.

Handhavande

Zoomningen har en varierande utväxling över sitt omfång. I ändorna förändras inte objektivets längd så mycket när man vrider på zoomringen vilket gör att det går lättare att vrida på ringen där jämfört med på resten av zoomomfånget. Känslan kan aldrig bli perfekt när det inte är ett konstant motstånd i zoomringen, men detta gäller i princip alla längre zoomobjektiv. Anledningen är att det är viktigare att förändringen i brännvidd sker någorlunda likformigt utifrån hur mycket man vrider.

Fokuseringsringen är inte lika bra på detta då den på vidvinkelläget är betydligt mer känslig vid närgränsen än vid oändligheten. Generellt är det trevligt när det inte händer för mycket när man vrider på fokuseringsringen. Detta går dock sällan väl ihop med att autofokusen ska kunna fungera optimalt. Tamron-objektivet har innerfokusering, det vill säga objektivet ändrar inte i längd när man fokuserar. Det är bra.

Växling mellan autofokus och manuell fokus görs med ett reglage på objektivet.

I AF-läget går det inte att vrida på fokuseringsringen. Bredvid fokusomkopplaren finns ett reglage för att slå på och av bildstabilseringen.

Slutsats

Den som lockas av zoomomfånget 18-400 mm behöver inte oroa sig för dålig bildkvalitet. Åtminstone om man inte har ett behov av att fota jpeg. Detta eftersom råformat behövs för att korrigera det färgfel som uppstår på grund av överstrålning kring ljusa detaljer.