Tre teleobjektiv för sportfotografen

Objektiv runt 300mm är populära bland sportfotografer. Den fasta 300 millimetern har fördelar som till exempel att den är ganska lätt att handhålla, framför allt med modern teknik som bildstabilisering, men också för att brännvidden inte är obscent lång och de små skakningarna som inte går att komma ifrån går att hantera. 300:ans smidighet ligger också i valet av bländare.

Att gå på det mest ljusstarka alternativet, f/2,8, som tidigare var ett krav för att man skulle kunna få tillräckligt korta slutartider, gjorde att man fick ett ganska stort och tungt objektiv. Men idag kan kamerorna hantera så pass höga ISO-känsligheter att man för ljusets skull oftast inte behöver gå ner till f/2,8, istället kan man nöja sig med f/4 och öka ISO-känsligheten något steg.

Med f/4 får man också ett betydligt mindre och lättare objektiv, vilket så klart är en fördel, både när det ska fotograferas och när objektivet ska bäras i ryggsäck eller väska.

Val av testobjektiv

Som ni kan se i testet så har vi valt att ha med Nikons nya 300mm f/4 samt Canons motsvarighet, men vi har även stoppat in Sonys 70-400mm f/4-5,6G SSM, vilket kan kännas lite omotiverat när Sony även har ett 300mm f/2,8 Anledningen är att zoomen kostar i paritet med de två andra objektiven (nåja, Nikonobjektivet i alla fall), men också för att Sony inte har motsvarande brännvidd med fast bländare 4.

Vi ville även testa objektiv med fullformatskameror, då de på något sätt är den här typen av kamerors Formel-1. Om de fungerar bra på småbildssensorer så kommer de att fungera bra på APS-C också.

Sony 70-400mm f/4-5,6G SSM II

Det här är tungviktaren i testet, det beror så klart på att det är en zoom. Den har dessutom längre maximal brännvidd än de två andra objektiven , ända upp till 400 mm.

Vikten hamnar på 1500 gram vilket är rätt mycket, i alla fall när det (med hjälp av en adapter) monteras på ett så pass litet kamerahus som Sony A7 II. Troligen hade objektivet suttit bättre på en A99 med batterigrepp.

Längdmässigt är det ungefär som Canonobjektivet, när det står på 70 millimeter. Det här objektivet dök upp på marknaden under 2013 och är således ganska mycket nyare än Canonobjektivet. Det innebär att det har en nyare fokusmotor (bildstabilseringen sitter ju i kamerahuset, i det här fallet ett Sony A7 II) men eftersom det är en zoom så innebär det att fokusmotorn har mer glas att flytta, vilket gör att den måste jobba mer.

Knappar och reglage

Autofokusreglaget har tre olika lägen, ett där det fokuserar i hela avståndsregistret, ett läge där det går från tre meter till oändligt samt ett läge där autofokuseringen är helt avstängd. Sony har också lagt in två fokuslåsarknappar. När en av dessa trycks ner så stänger man av autofokusen.

Användning

Det första jag noterar när jag monterar objektivet på en A7 II (med hjälp av adaptern) är att kameran blir väldigt pluttig i änden av den stora tuben. Det känns inte helt lugnt att bara hålla i kamerahuset och låta bajonettfästet bära tyngden av objektivet, som går bra med Canonkameran. Det andra jag noterar är att zoomringen är ganska trög. Om det beror på att objektivet är hyfsat nytt, och därmed blir bättre med tiden, eller om det beror på att det är mycket glas som ska flyttas och friktionen är lite för hög låter jag vara osagt eftersom det kräver att man använder objektivet längre än vad vi haft möjlighet att göra.

Fokuseringen känns ganska snabb under bra förhållanden för att vara en så pass lång zoom, den jobbar även tystare än Canons fokusmotor. Men det skiljer ju mer än tio år i tekniken mellan de båda så det är nästan en orättvisjämförelse. När man siktar på svårfokuserade motiv (små eller kontrastlösa) så märker man hur objektivet saktar ner ganska rejält den sista biten innan den hittar skärpan.

Den följande fokuseringen är inte på topp när det gäller motiv som rör sig snabbt. Då kan inte fokusmotorn röra glasen tillräckligt snabbt. Konstigt nog så är autofokusen snabbare när man väljer att den får jobba i hela sitt område och inte i det begränsade området tre meter till oändlighet, vilket är själva poängen med den områdesbegränsningen.

Canon EF 300mm f/4L IS USM

Canonobjektivet hamnar mitt i gruppen när det kommer till vikt och storlek. Det ligger några hundra gram under Sonys zoom i vikt där det väger in på dryga kilot. Det är också ungefär lika långt, när Sonyzoomen är helt ihopdragen (den blir åtta centimeter längre när man sträcker ut den till 400mm).

Fördelen för Canonobjektivet är dock att det sitter på en större och tyngre kamera än Sonyobjektivet vilket gör att det hela känns mer balanserat. Det ger så klart en totalvikt som är högre, men samtidigt kanske något bekvämare att använda i snabba ögonblick. Objektivet kom ut på marknaden 1997 så det har inte purfärsk teknik innanför skalet. Men fokuseringen drivs av Canons USM-motor vilken är snabb, men inte lika snabb som hos de senaste lanseringarna. Bildstabiliseringen är en av Canons första generationer av stabilisering.

Knappar och reglage

Canons objektiv har av förklarliga skäl inte någon zoomring utan bara en bred fokusring. Fokusringen går alltid att använda för att justera fokusen manuellt om man så önskar, något som är trevligt om autfokusen blir lurad av kontrastlösa motiv eller någon annan anledning.

Det finns även en omställare mellan manuell och automatisk fokusering. Du kan även välja om du vill att autofokusen ska jobba i hela registret eller bara fokusera mellan tre meter och oändligt, något som ger en något snabbare fokusering.

Bildstabiliseringen går att slå av och på, men även justera i två olika lägen, där läge ett är för normalbruk och läge två är för panoreringar.

Användning

Att Canons objektiv har några år på nacken märks kanske främst när det kommer till ljudnivån. Både autofokusen och bildstabiliseringen låter mer än vad moderna motsvarigheter gör, även effektiviteten i bildstabiliseringen ligger lite efter. Den ger möjligheter till längre slutartider, men inte lika långa som Sony-objektivet. Fokusmotorn känns ungefär lika snabb som Sonys (med Sonyobjektivet ställt på 300mm), men Canonobjektivet följer motivet något snabbare och säkrare. Det kan dock vara prestandan i Canons 1 DX som tar över, det är svårt att vara säker på. Men objektivet har så klart inverkan. Till skillnad från Sonyobjektivet så är Canonobjektivet snabbare när man begränsar fokuseringen till tre meter till oändligt.

Nikon AF-S 300mm f/4 PF ED VR

Det här är det nyaste objektivet av de tre, lanserades tidigare i år och kom ut på marknaden för några veckor sedan. Den stora poängen med det här objektivet är storleken. Det är ungefär lika stort som Nikons välkända 24-70mm f/2,8, men väger faktiskt 200 gram mindre. Hemligheten bakom viktminskningen är en linsteknik de kallar Phase Fresnell. Den gör att objektivet kan byggas kortare och lättare men med samma förstoringsgrad.

Objektivet är betydligt lättare än konkurrenterna i det här testet, mindre än halva vikten av Sonyzoomen och 400 gram lättare än Canons motsvarighet.

Knappar och reglage

Nikons bildstabilisering har tre olika lägen, helt avstängd, ett normalläge och ett som de valt att kalla sport. I sportläget ska slutarfördröjningen vid serietagning vara kortare än annars vilket leder till att serietagningshastigheten blir samma som om stabiliseringen var avslagen. Den ska även ge en stadigare sökarbild vid snabba rörelser.

Fokusreglaget har tre olika lägen, manuell fokusering, och två AF-lägen. Det ena läget ger full möjlighet att justera den manuella fokuseringen även medan fokusmotorn jobbar. Det andra läget prioriterar autofokusen och gör att mindre justeringar på den manuella fokusringen inte ger lika stort utslag. Man kan även välja om autofokusen ska arbeta över hela området eller inom ett begränsat område för snabbare fokusering.

Användning

Till skillnad från de övriga objektiven så skickar inte Nikon med ett stativfäste med sitt objektiv. Det kan tyckas lite snålt, men det har sin förklaring. Man behöver oftast inte stativfästet. Många använder säkert ett enbensstativ till den här typen av objektiv men Nikons är så lätt att det inte behövs. Det är enklare att fota med 300:an än med standardzoomen 24-70.

Eftersom objektivet väger så lite så går det utmärkt att handhålla det även vid längre slutartider, bildstabiliseringen fungerar även den väldigt bra. Att följa ett motiv som rör sig fungerar bättre med Nikonobjektivet än med de två andra, troligen för att det är mindre massa som ska flyttas när autofokusen jobbar.

Objektivet är riktigt trevligt att använda tack vare sin låga vikt och korta format. Enligt Nikon så är nackdelen med PF-tekniken att det kan uppstå färg/ljus-fenomen i bilderna vid direkt motljus, men vi försökte provocera fram någon dylikt under testet men lyckades inte få fram något som kändes specifikt för det här objektivet.

Optiskt sett presterar objektiven bra, riktigt bra till och med. Något som gäller för alla objektiven är att de är som skarpast runt bländare 8.

Ser man till hastighet i fokuseringen så hamnar Sonyobjektivet tyvärr sist och Nikon är snabbast, Canon hamnar däremellan. Anledningen är troligen vikten på de olika elementen som ska flyttas och fokuseringens konstruktion.

Nikon är även det objektiv som är aningen skarpare än de andra. Nikon har ju fördelen av vara helt nyutkommet på marknaden vilket gör att det har den allra senaste tekniken. Men att utse någon vinnare är svårt.

Nikon och Sonyobjektivet är dyrast, Canonobjektivet kostar nästan hälften så mycket. Det gör att man får mycket för pengarna om man är Canonfotograf, men objektivet skulle inte må dåligt av att uppgraderas till de senaste versionerna av autofokus- och stabiliseringsteknik.

Prioriterar man låg vikt så är Nikonobjektivet en klar vinnare, men vill man ha fler möjligheter och större variation, ja då är det Sonyobjektivet som är bäst. Det är således svårt att kora en vinnare, det beror på så många olika prioriteringar.

Men vi kan konstatera att Nikonfotografer som är på jakt efter ett 300mm tele och får plats med AF-S 300mm f/4 PF ED VR i sin budget med största sannolikhet kommer att bli väldigt nöjda.