12 allroundstativ i test

Områdena vi testat är stabilitet, känslan av kvalitet, hur användningsområden och funktion är samt vad man får för pengarna. Beroende på användningsområde kan exempelvis ett stativs vikt vara det mest intressanta i ett läge, medan maxbelastning eller funktion kan vara viktigt i ett annat.

Här har vi utgått från fotografering med systemkamera med normalzoom, och försökt väga alla betyg i jämförelse med vikt och storlek. Vi har även räknat bort stativhuvudet där detta inte är inbyggt.

Benro A3580T, aluminium

Testets tyngsta stativ bevisar att en robust konstruktion inte bara ger intryck av kvalitet, utan även har det. Vreden för benen är gummi, vilket gör det enkelt och skönt att vrida åt och upp låsfunktionen. Alla leder känns också tröga och stumma, vilket höjer kvalitetskänslan ytterligare. Konstruktionen känns exakt likadan som både Gitzo och Dörr.

Mittenpelaren är vändbar för foto nedåt, och har samtidigt en krok för möjlighet att hänga på tyngder för extra stabilitet. Däremot kan du inte sätta kameran direkt på stativet utan mittenpelaren. Spärren för benutfällningen känns något trög, även om greppet om den är bra.

Stativet har många detaljer som är bra, bland annat vändbar skruv för att få två dimensioner till stativhuvudet. På toppen finns både inbyggt vattenpass och kompass – det senare vittnar om användningsområdet: utomhus. Därför går det även att byta ut gummifötterna till medföljande spikes, perfekt om du fotar på exempelvis is. Men här kan också tyngden bli ett problem eftersom man ofta vill ha lätta prylar med sig i svårtillgänglig terräng.

För sitt pris ger den otroligt mycket stativ för pengarna.

Benro C3580T, kolfiber

Benros andra stativ är av samma modell som det första, med största skillnaden att den är tillverkad i kolfiber. I övrigt är konstruktionen precis likadan, förutom att gummivreden för benen är något större. Men några skillnader finns, bland annat en högre maxhöjd (12 centimeter mot aluminium-versionen) med 187 centimeter och en ökad maxbelastning till 18 kilo.

En annan skillnad är vikten, stativet är runt 15 procent lättare, eller 300 gram, mot A3580T. Skillnaden är inte så påtaglig, men betyget på användningen blir högre än för aluminiumversionen – lättare vikt med bibehållen stabilitet och möjlighet till ökad belastning. Däremot är priset över det dubbla, vilket kan vara svårt att motivera.

Dörr A4, aluminium

Tittar man på Benros A4 ser man slående likheter med både Benro och Gitzo, med några få förändringar på detaljer, bland annat kommer du ned riktigt lågt. Låsfunktionen för benutfällningen är exempelvis fjädrande, vilket kan vara till både fördel och nackdel – du måste till exempel fälla ut benet fullt ut innan du fäller in det till någon av de tre positionerna du vill använda.

Mittpelaren är vändbar för foto nedåt, har en krok för extra tyngd och stabilitet. Stabiliteten är också riktigt bra, och stativet ligger i det bättre segmentet i testet. Plus för möjligheten att vända skruven på stativhuvudsplattan för att få kunna använda två dimensioner – men ett riktigt stort minus är att stativhuvudet inte går att fixera helt när man använder den lilla skruven. Detta drar så klart ned betyget, på ett stativ som ändå håller en hög klass för sitt pris.

Gitzo GT2541 Serie 2, kolfiber

Kolfiberstativ från Gitzos serie 2, som har minst vikt i förhållande till vikten den tål. Detta märks också på designen – lätt och stabilt med hög kvalitetskänsla rakt igenom, där alla leder känns stumma utan att glappa. Den viktiga kroken för att hänga tyngd under stativet finns också, något som är extra viktigt på detta lätta stativ.

Skruven för stativhuvudet går att vända. För den som vill komma ned närmare marken för exempelvis makrofoto finns möjlighet att montera bort mittenpelaren och fästa kameran direkt på stativet.

Tittar vi på låsfunktionen för benutfällningen stöter vi på en viss problematik – knappen är rätt liten och det kan bli problem att dra ut den när man har handskar på sig, exempelvis på vintern. Gummivreden för benen känns däremot bra.

Priset känns något dyrt i förhållande till vad man får, och även om stativet är mycket bra så lever det inte helt upp till prislappen.

Gitzo GT3541 Serie 3, kolfiber

Med alla likheter från lillebror i serie 2 har detta stativ fått grövre ben och en större platta för stativhuvudet. Tillsammans gör detta att den klarar en sex kilo högre maxvikt, alltså 18 kilo. I övrigt är alla funktioner och längdmått i det närmaste identiska. För skillnaderna får du lägga på 1400 kronor –något som absolut kan vara prisvärt om du ska använda stativet för riktigt tunga pjäser, men svårt att motivera i övrigt.

Manfrotto 055CXPRO3, kolfiber

Ett kolfiberstativ som har det mesta man söker med möjlighet att vrida upp benen i fyra positioner och över 90 grader. En bra funktion är att man i ett grepp också kan vinkla mittpelaren 90 grader ut från stativkroppen. Detta är perfekt om man vill komma nära marken, något som också fungerar med stativets lägsta höjd, 11 centimeter.

Låsknapparna för benpositionerna trycks inåt – bra tänkt, eftersom det är så enkelt. Förutom plastkänslan i benklämmorna känns stativet kvalitativt och stabilt. Inte det stabilaste i testet, men då får man tänka på att vikten bara ligger på 1,6 kilo.

Manfrotto 190XPROB, aluminium

Byggd i aluminium med samma konstruktionsprincip som 055cxpro3. En skillnad är att man inte kan böja upp benet högre än 90 grader, i övrigt har stativet samma funktionalitet.

Den stora skillnaden mellan de båda Manfrotto-stativen är maxhöjden, som är något över 30 centimeter lägre på 190xprob. Stativet är även något tyngre (200 gram) med sina 1,8 kilo. Samtidigt tål den heller inte lika mycket tyngd.

Största skillnaden mellan Manfrotto-stativen ligger i priset, 190xprob har en prislapp som ligger på under hälften av vad du får ett 055cxpro3 för.

Vanguard Alta Plus 203, aluminium

Ett av de enklare stativen i testet vilket också återspeglar sig på priset. Alta Plus ska klara två kilos belastning, vilket kan vara gränsfall vid användning utomhus, men samtidigt finns ändå en krok för viktupphängning.

Kvalitetskänslan är i enlighet med prislappen, och man får då även med ett stativhuvud med två stora rattar som ger bra grepp. Däremot kan de skapa problem då de sticker ut en del hur man än vrider dem. Tryckknappen för benutfällningen är riktigt plastig och ser ut att kunna gå sönder när som helst.

Stativet är i övrigt riktigt smidigt och fullt tillräckligt för en enkel systemkamera, men kanske inte med ett tungt tele. Perfekt för snabba bilder med normaloptik.

Vanguard Alta Pro 263AT, kolfiber

Ett stativ med alla möjligheter. Kvalitetskänslan känns något bättre än Alta Plus, men så är det också tillverkat i kolfiber i stället för aluminium och har en 600 gram högre vikt med sina två kilo. I övrigt är de två stativen lika på många sätt. Likadana vred i plast för mittpelaren, likadana benklämmor och lika plastig knapp för benutfällningen.

Däremot har maxbelastningen ökat från två kilo hos Alta Plus till sju kilo på Alta Pro. Den medföljande väskan kan användas som påse för att hängas upp i stativkroken och fyllas med saker för ökad stabilitet.

Stativets mittpelare går att dra upp och vridas utåt för foto åt sidan eller helt nedåt för foto mot marken. Funktionerna är alltså många med en stabilitet och kvalitetskänsla som man kan förvänta sig för den prislappen.

Vanguard MAK 233, aluminium

Testets lättaste och billigaste stativ. Vill man bara ha ett lätt stativ och inte har några stora krav på kvalitet eller stabilitet kan mak 233 vara ett intressant val. Stativhuvudet är inbyggt och har flera stora rattar för att justera lutning och vinkel. Tyvärr fungerar rattarna dåligt och ger ett plastigt intryck. Det blir heller inte bättre av att reglaget för att fixera kameran måste skruvas många varv innan den låser lutningen. Det är helt enkelt ett tidsödande moment som man lätt irriterar sig på.

Stativet har också tre stödpinnar i plast mellan benen och mittpelaren, för att ge extra stabilitet. Tyvärr är dessa rätt tunna och sviktar en del vid belastning.

Velbon GEO E630, kolfiber

Vid en första anblick ett riktigt snyggt stativ med skumgummigrepp på alla tre benen. Kvaliteten känns också bra tills man tittar närmare på låsreglarna för benen, som känns plastiga och opålitliga. Och visst är det så – när benen är utdragna och reglarna låsta går det ändå att trycka in benen. Däremot är regeln för mittpelaren bra.

En påse att fästa i stativet för extra tyngd följer med och ger samtidigt en bärrem som man lätt kan klicka på eller av. Skruven för stativhuvudet är vändbart för två dimensioner. Regeln för benlägena är egentligen bara en mindre platta som man för åt sidan, vilket kan vara smidigt om man inte har handskar på sig. Dessutom måste man böja upp benet i maxposition för att sedan böja ned det till ett av de tre önskade lägena.

Velbon Sherpa 803, aluminium

Stabilt stativ med flera fördelar och flera nackdelar. Största fördelen är att man kan ta loss mittpelaren för att montera denna separat på exempelvis en bordskant. Största nackdelen är att dessa delar är gjorda av tunn plast, något som leder till skepsis då man antagligen ofta lossar, skruvar och vänder delarna – kommer de att hålla?

En annan nackdel är att det bara finns ett benläge, alltså ingenting som öppnar för att komma ned riktigt lågt med kameran monterad upptill – däremot kan man vända mittpelaren.

Stativet i aluminium ser kvalitativt ut, känns stabilt och har en enkel grundkonstruktion. Benens låsreglar känns sköna att både öppna och stänga, samtidigt som de ger en stum åtklämning. Det inbyggda stativhuvudet har en enkel låsratt för att låsa kulleden, och ergonomin känns över lag riktigt bra.

Velbon Sherpa 803 är lik Manfrotto 190XPROB i många avseenden, men har färre funktioner till samma pris.