Hanna Neret: ”Min stora passion är skapandet i Photoshop”

Tidigare i höstas fick Hanna Neret ta emot flera medaljer, när SM-tävlingen i fotografi avgjordes i Alingsås. Ett guld, två silver och ett brons blev det för henne, och dessutom tävlingens finaste utmärkelse: Årets bild.

Detta trots att hon på förhand inte trodde sig ha så stora chanser i år.

– Det kanske låter som falsk ödmjukhet när jag säger att det var otroligt chockartat, men jag hade inte hunnit skapa så många bilder inför årets tävling. Min man sa till mig när jag kom hem: »Jag har ju inte ens någon champagne hemma, du har ju pratat ned dina chanser så mycket. Du skulle ju inte vinna något i år.« Så det var verkligen väldigt överraskande.

Det var tredje året hon ställde upp i SM, och hon har vunnit priser även 2021 och 2022. Att tävla har blivit en viktig del av hennes fotograferande.

– Man ska inte sticka under stol med att det är kul att vinna saker. Det är mycket tävlandet som driver mitt bildskapande. Man kan ha olika syften med att jobba konstnärligt, som att ha utställningar, sälja konst eller att vara stor på sociala medier. Men för mig är det tävlandet som har blivit mitt mål och min publik. Ju bättre det går desto mer motiverad blir jag till att fortsätta. Det är en otrolig inspirationsboost.

»Började nörda ned mig«

Att Hanna vann Årets bild 2023 överraskar kanske ännu mer när man hör att det var så sent som 2016 hon som mamma­ledig gick en fotokurs på Fotografiska. Hon hade då haft en systemkamera hemma i flera år, men aldrig riktigt lärt sig att använda den.

– Jag gjorde misstaget som många andra, att tro att det är utrustningen som gör bilden.

Men med sin äldsta son på ena armen och kameran i den andra upptäckte hon fotograferandet på riktigt.

– Jag tyckte kursen var så himla kul, så när jag var föräldraledig igen två år senare med min andra son gick jag en fortsättningskurs och fick prova på studiofoto och bildredigering. Och där någonstans klickade det. Jag kände »fasen, det här är roligt!«. Jag började nörda ned mig, gick fler kurser och spenderade många timmar på Youtube med att lära mig olika bildredigeringsmetoder. Jag insåg att det här är min passion.

Det var alltså inte enbart fotograferandet som tände en glöd hos Hanna, utan även att få jobba kreativt i Photoshop. Och det är framför allt hennes fotokonst som nu prisas i olika tävlingar, som i SM där »A Light in the Woods« blev Årets bild. Ett Photoshop-montage, även om det kanske inte syns vid första anblicken. Det betraktaren ser är en flicka som står ute bland snöklädda granar och med hjälp av skenet från en lykta upptäcker något som fascinerar i mörkret. Vad framgår inte, det får man fantisera om, som i en saga.

– Normalt jobbar jag inte så mycket med sagomotiv, jag brukar ha mer tydliga storys, säger Hanna om bilden och fortsätter:

– Jag har ett motto som lyder: överskatta inte intelligensen hos din tittare. Alltså, vill du berätta en historia med en bild så gör det då ganska tydligt så att den inte går att missuppfatta. Men i den här bilden har jag medvetet valt att låta tittaren tolka situationen. Och det är inte så typiskt mig.

Hur har du gått tillväga för att skapa bilden?

– Jag har fotograferat flickan i min studio. Att släpa ut en sexåring i skogen, mitt i vintern i kylan – jag har svårt att se att jag skulle lyckas få någon bra bild av det. Med barn måste man se till att de tycker det är roligt och känner sig bekväma när man har dem framför kameran. Därför fotade vi i studion och sen har jag i efterhand monterat in henne i en skog.

För att få rätt ljussken i bilden behövde Hanna tänka kreativt. Hon hittade det hon sökte bland barnens leksaker.

– Jag kan ju inte fota med blixt och samtidigt ha en lykta som lyser upp flickan, så för att få det här varma ljuset använde jag en gul gummiboll som jag tejpade fast längst ut på en snoot, en ljusformare som ser ut som en tratt.

Ljuset från blixten kanaliserades genom snooten och sedan ut genom den gula gummibollen. Det gav ett koncentrerat gult ljus, som Hanna lyste upp flickans ansikte med.

– Hon har stått där och låtsats hålla i en lykta, men den har jag fotat separat. Så flickan håller sin hand på en gummi­boll istället för en lykta.

Räckte det som ljus?

– Ja, men sen har jag i efterhand fått spegla ljuset på granarna. Jag släpade inte ut någon blixt i skogen, utan granarna är fotade i vanligt dagsljus.

Hur lång tid tog det för dig att göra den här bilden?

– Jag har valt att aldrig någonsin räkna ihop alla timmar jag lägger ned. Det kan bli väldigt många ibland. Den här bilden var väl inte en av dem som har tagit längst tid, men åtminstone ett par arbetsdagar. Sen är jag en sådan som sällan blir färdig med en bild, jag kan alltid gå dit och pilla lite till.

Att sitta och »pilla« i Photoshop, det är något du gillar?

– Mmm, det är det verkligen. Jag tycker det är kul att vara ute med kameran också, men min stora passion i det här, det är skapandet i Photoshop.

Barnen har tröttnat

Hanna är utbildad civilingenjör och jobbar till vardags inom IT-branschen, på ett globalt konsultföretag. Att skapa bilder är därför något hon gör på fritiden, men hon har även ­startat ett fotoföretag inom vilket hon erbjuder familje­fotograferingar. Det gör hon i ganska begränsad skala under helger på vår och höst när naturen är vacker. Hon har inte gått ut med någon större marknadsföring kring detta utan har sina återkommande kunder, främst inom vänskaps­kretsen.

Men ändå, hur hinner hon med allt?

– Det är ju det här jag gör på min fritid, förutom att umgås med min familj och vänner. Foto är min stora hobby, jag tränar alldeles för lite och jag har inte så många andra fritidsintressen som jag lägger tid på. Istället för att sitta framför tv:n och kolla på serier sitter jag framför datorn och photoshoppar.

Är det så att foto fyller ett behov hos dig, som du inte får på annat sätt?

– Definitivt. Jag har det otroligt lyxigt nu med mitt vanliga jobb som jag trivs bra med och där jag får använda ena sidan av hjärnan, och så har jag mitt fotande där jag verkligen får utlopp för behovet av att skapa kreativt.

Men även om hon lägger en stor del av sin lediga tid på att skapa fotokonst, är det ändå tiden som är hennes största utmaning.

– Det tar ju tid. Jag har en lista i min mobil på säkert hundra olika bildidéer som jag skulle vilja genomföra, men jag hinner bara skapa en bild i månaden.

Att hitta modeller är däremot ingen utmaning menar Hanna. Hon frågar folk i sin närhet, som kompisar och grannar, och de flesta ställer glatt upp. Att få den egna familjen att posera framför kameran är dock inte så enkelt längre.

– Mina barn är ganska trötta på mig, numera är det mutor som gäller. Men jag har gått över till att inte fota dem lika mycket till mina konstnärliga projekt. De har redan ställt upp på ganska mycket och det är många som känner igen dem nu. I en tävling kan det vara strategiskt bra om domarna inte vet vem som har gjort en bild när de ser den.

»Väcker lite extra intresse«

Tillbaka till tävlandet. Det är helt klart en viktig del av Hannas skapande. Hon konstaterar att hennes civilingenjörs-hjärna tilltalas av att bilder bedöms utifrån tydliga kriterier i en tävling som SM. Det kan handla om allt från tekniska kvaliteter till om bilden har någon känslo­mässig påverkan. Sedan betygssätts de olika delarna utifrån en skala från noll till 100.

– Jag tycker det är trevligt när saker är väldigt tydliga och konkreta. Det är nog en del av mitt framgångsrecept, för det är annars ganska jobbigt att få kritik på sina bilder som man har lagt en massa energi på att skapa. Det kan svida, men jag gillar detta datadrivna sätt att jobba på – då vet jag till nästa gång vad jag ska utveckla mer. Jag får ett mätbart resultat på om bilderna har blivit bättre.

Det Hanna ser som sina styrkor i dag är först och främst kunskaperna i bildredigering, förstås.

– Att jag är bra på Photoshop släpper mycket på de ­spärrar man kan ha i sitt skapande annars. Om jag kommer på att jag vill göra en ande som kommer upp ur en flaska, då är inte jag hindrad av att få till rök på underkroppen för det kan jag fixa i Photoshop. Det tar tid att lära sig och det är långt ifrån alla som är bra på det eller ens intresserade, så det är en av mina styrkor.

En annan är det hon kallar för storytelling, att i sina ­bilder kunna berätta en intressant historia.

– I tävlingar tenderar det att bli rätt många likartade bilder på vackra, smala modelltjejer med någon blomsterkrona på huvudet. Jättevackra bilder men med tio likadana i samma tävling, då sticker de inte ut så mycket. Har man då en story eller ett budskap i sin bild, så väcker det lite extra intresse hos domarna.

Vad betyder det att ha ett budskap i en bild?

– Det kan vara en bild som får tittaren att se saker som inte uppenbart är där. Att det finns något mer än bara det du har framför dig. En av mina bilder som har gått bra i tävlingar är på ett släktträd, där man ser en familj och hur de interagerar med varandra. Istället för att bara visa hur de här personerna ser ut så säger bilden något om relationerna mellan dem. Det utspelar sig nästan som små pjäser i de olika delarna av bilden, det blir något mer än bara det som är där och då.

Fotograferar med Sony

För Hanna börjar skapandet av en ny bild med en idé. Hon har som sagt ett hundratal på lager, idéer som har dykt upp i hennes vardag och som hon sedan spinner vidare på. Men alla bär inte frukt, en del hamnar i papperskorgen.

– Efter ett tag kanske man inser att en idé aldrig kommer att fungera. Det händer ofta, senast häromveckan. Jag släpade ut en massa ägg i studion och fotade dem, men kände efter ett tag att det blev dåligt.

Vad är det då som inte fungerar?

– Det kan vara att det inte framgår vad jag försöker säga med bilden, även om idén först kändes tydlig i mitt huvud. Eller så kan jag inse att det blir väldigt likt någon annans idé och det känns inte bra i magen. Då skrotar jag bilden. Eller så kan det vara att jag inte tror tillräckligt mycket på idén för att lägga ned all tid på den.

Från idéstadiet övergår arbetet i fotografering, inte sällan i studion som hon har på tomten i ett före detta förråd.

– Det är en studio i ordets mest enkla bemärkelse. Det är ganska lågt i tak och inget vidare studioutrymme men det duger bra för mina behov, eftersom jag oftast fotar många små element som jag sen sätter ihop.

Studion räcker även till för att fotografera en eller par personer, och hon tar bilderna med en Sony A7 III som hon beskriver som en arbetshäst.

– Det är inte någon värstingkamera men jag tycker den är jättebra. Vi trivs ihop.

På kameran monterar hon olika Sigma-objektiv. I studion blir det ofta 24–70mm och 85mm. Utomhus använder hon gärna 135mm, men då handlar det mest om hennes familjefotografering. I studion har hon även Elinchrom-blixtar.

Gillar bilder med vintage-look

Efter att grunderna är fotograferade är det dags att jobba vidare i Photoshop. Då händer det ofta att idén utvecklas och Hanna kan testa olika lösningar.

– I till exempel bilden av anden i flaskan har jag fotat personen, röken och flaskan. Men sen när jag satt i Photoshop kom jag på att det här skulle kunna utspela sig i någon miljö, kanske i en regnig gångtunnel. Jag provade mig fram, plockade någon stockbild för att bara testa. Sen gick jag ut och fotade miljön själv, för att kunna använda den som min egen. Men till slut landade jag ändå i att det inte skulle vara någon bakgrund. Så det är lite av en iterativ process. Jag brukar hur som helst alltid börja med att fotografera huvuddelarna i bilden för att kunna göra ett grovt utkast.

Även om mycket av finliret sker i Photoshop, är det ändå viktigt att grundmaterialet är korrekt fotograferat förklarar Hanna:

– Det finns saker man måste tänka på vid fototillfället. Ska du klippa ihop en massa saker måste du ha samma ljusriktning på alla bilder. Du måste även ha rätt skärpedjup med blurrighet och skärpa på rätt ställe. Och så måste du tänka på i vilket perspektiv du fotar bilderna. Allt ska lira när du sen sätter ihop materialet.

– Men det är inte så att jag är fullärd på något sätt. Jag gör fortfarande misstag ibland, tillägger hon.

I din fotokonst upplever jag att du har ett visst bildmanér. Det känns som att man flyttas tillbaka i tiden, till en svunnen tid, håller du med om det?

– Ja, det var där jag började min photoshopresa. Jag inspirerades mycket av bilder med vintage-look och skapade en bildserie som jag kallade för »The vintage family«, med mina barn, min man och även jag själv på några av bilderna. Det var olika vardagssituationer men med kläder så som man var klädd för hundra år sedan, och med motsvarande rekvisita. Och det här har hängt kvar, jag gillar det tidlösa. Jag använder snarare en gammal telefon från 40-talet än en Iphone i mina bilder. Jag dras mycket till den stilen, den tilltalar mig estetiskt.

När du 2016 gick kursen på Fotografiska, hade du då ­kunnat föreställa dig att du skulle hålla på så mycket med foto i dag?

– Då ville jag bara kunna ta lite bra bilder på mitt barn, så det här fanns överhuvudtaget inte på kartan. Ibland får jag nypa mig i armen.

Om tio år, ägnar du dig åt foto även då?

– Jag hoppas det. Jag undervisar även en del på Moder­skeppet där jag har gjort några kurser och nu har jag också börjat föreläsa lite grann i andra sammanhang. I januari ska jag till ett konvent i London för att prata om storytelling och Photoshop. Det är en utveckling framåt för mig, att dela med mig av mina kunskaper till fler.

Till sist sammanfattar Hanna sin fotografiska resa med orden:

– Det känns som att en pusselbit verkligen har fallit på plats, vilket är häftigt!

Hanna Neret

Ålder: 39 år.

Bor: I Täby utanför Stockholm.

Gör: Fotokonstnär och familjefotograf.

Aktuell med: Vinnare av Årets bild 2023 i SM i fotografi, med bilden »A Light in the Woods«. Undervisar och föreläser, bland annat på Moderskeppet.

Utrustning: Sony A7 III och Sigma-objektiv med brännvidder på 24–70mm, 85mm och 135mm. Använder Elinchrom-blixtar.

Webb: fotografhannaneret.se

Instagram: @hannaneretfoto

SM i fotografi: Här är alla mästarbilder 2023

Niclas Ahlberg: ”Skärfläckan är som en liten ballerina”